Drömmar och livsmål..

Var på en fantastiskt inspirerande föreläsning idag, då triathleten Pasi Salonen, bjöd på livsvisdom. Paula, som jag gick med, sa efteråt: "Han sa ju inget revolutionerande, som man inte visste sedan tidigare, men ändå är det så klockrent. Det är så enkelt, man måste bara få höra det ibland, bli lite påmind". Och visst är det så, vansinnigt enkelt. Man vet mycket väl hur man skall äta, träna, sova, ändå gör man det inte.

Pasi frågade oss om våra livsmål, vår stora dröm för våra liv - och jag fick black out. Efter min svenska klassiker har det blivit ett vakuum vad gäller stora drömmar och mål i livet - trodde jag. Det var först sådär trettio minuter senare (då han hade pratat vidare om livsdrömmar och vridit och vänt på begreppet en smula), som det ramlade över mig att jag just nu håller på med resan mot det som varit det viktigaste i mitt liv i många år, som har styrt över vad jag valt att göra med och av mitt liv sedan studenten - att bli kustbevakare. Precis som Paula sa, så behövde jag bara bli påmind om vad mitt livsmål är, vad jag lagt ned min själ och mitt hjärta i, och planerar att göra länge, länge framöver.

Sedan avslutade han med att visa filmen om den ultimata uppoffringen som en far en gång gjorde för sin son, och det var så stort att jag började gråta i föreläsningssalen (inte alls blödigt). Men är det något som är inspirerande, som får en att våga drömma om det omöjliga och tro på att ingenting är omöjligt, så är det väl just sådant.

Dream on boys and girls - I WILL!!

What really matters...

Prioriteringar; detta ondskefulla ord som letar sig in i all vardag, när dygnets timmar inte räcker till. Jag tycker så illa om det; kanske mest för att det alltid handlar om att välja bort någon eller något. Så länge jag kan minnas har jag varit ambivalent, ogillat att tvingas ta beslut, oavsett om det handlar om vilken kaffe jag skall dricka eller vad jag skall ägna resten av mitt liv åt. Det handlar inte om storleken, eller viktigheten av besluten, utan om beslutsfattandet i sig som ger mig ofrånkomlig ångest.

Enligt SAOL betyder ordet prioritet: företräde; att låta något gå först. Mitt liv, så som jag lever det nu, är smockfullt av roligt, jobbigt, spännande, intressant, nödvändigt om vartannat. Problemet är just att allt inte ryms och att jag inte bara ogillar prioriteringar, jag är värdelös på dem. Oftast försöker jag hinna allt, utan att välja bort något. Det leder oftast till att jag balanserar på gränsen til utbrändhet, med en blick som skriker ut min sömnbrist och en vilopuls långt över det normala. Men jag försöker.

Årets nyårslöfte var inte att jag skall sluta äta choklad eller gå ned det där bonuskilot, för jag kunde inte bry mig mindre om det, så länge jag blir lycklig av choklad och trivs med mig själv finns det ingen anledning att sträva efter självutplånande löften. Nej, istället handlar årets löfte till mig själv om att jag skall må bättre; lära mig att göra rätt prioriteringar, efter det som mitt hjärta längtar efter, som jag innerst inne behöver. Jag skall läsa en bok jag längtat efter att få öppna och uppslukas av varje månad, jag skall unna mig att laga god mat i lugn och ro ur mina fantastiska kokböcker och jag skall sova ut och sedan njuta av en långfrukost varje söndagmorgon. Inte för att jag inte överlever utan dessa små, men oändligt viktiga livsstilsförändringar, utan för att jag vill göra dessa förändringar. För MIG, för mitt eget välbefinnandes skull och för att lära mig en gång för alla vilka prioriteringar jag mår bra av, innerst inne...

Moderna filosofer

Detta är en hyllning till Karl Pilkington, mannen som har fått mig att ändra på mitt sätt att se vissa saker i livet, och som får mig att kikna av skratt hemma i fåtöljen (och det är också viktigt...)
Att ha en blogg, är numera snarare regel än undantag, åtminstone för sådana som jag, som anser att de har ett behov av att skriva, ett behov av att lufta och dryfta tankar. För min del är skrivandet en väg att bli av med allt uppdämt, en form av detox för att rensa sinne och själ. Dessvärre blir det nästan så att man bara skriver när man mest av allt behöver det; för att livet är såsom oftast, tungt, jobbigt, stressigt eller helt underbart. Skall det vara så?
I veckan träffade jag min kära vän Paula och vi kom att prata om det här med hur man ser på livet och sin omvärld och annat djupt. Vi ramlade in på Karl Pilkington, mannen, myten, legeden, som är "idioten" som blir utskickad på resor som en annan hade dödat för att få åka på och är bitter, cynisk, motsträvig och underbart underhållande. Vi kom fram till att det är skamligt att Karl benämns som idiot; i själva verket är han ett geni. Kanske vår tids främsta nutidsfilosof. Hans cyniska reflektioner är oftast klockrena, han vågar sätta fingret på det alla andra bara vågar tänka. Här bjuder jag på några exempel (för oinvigda och övriga som behöver lite livsvisdom).

"I look at life like a big book and sometimes you get half way through it and go 'Even though I've been enjoying it, I've had enough. Give us another book'"

"They say travel broadens the mind. I don't think it does....It buggers it up!"

"You can only talk rubbish if you're aware of knowledge"

Hetsjakt

Sedan jag kom hem har jag levt på gränsen. Balanserat på kanten av vad jag psykiskt kan hantera.. Ofantligt mycket fakta på ingen tid alls och för mig är allt nytt. Jag behöver tid, tid som inte finns att tillgå. Fåglar och kalibrar och lagar snurrar runt i skallen på mig tills jag blir yr i skallen... Mitt hjärta slår dubbelslag, inte av lycka, utan av stress, just nu håller jag på med en hetsjakt av mig själv, pressar mig till det yttersta utan att komma någon vart. Känslan är lite som att rusa fram på ett löpband som bara forcerar fram och jag väntar förgäves på ett andrum, en paus för att fylla upp mina energinivåer. En dag...

Hemma bra, men borta bäst!

Det tog inte många sekunder efter att jag mötts av kalla vintervindar efter att ha stigit av planet i Europa som verkligheten ramlade över mig. Det kanske mest underbara med att vara på andra sidan jorden, isolerad, är att alla "måsten" som hänger över en till vardags plötsligt försvinner.

Lika plötsligt som de försvann och ersattes av ljumma vindar och solvarma stränder, var de tillbaka, som en iskall vägg tornar dem upp sig och "att göra listan" känns redan oändlig (och blir bara längre ju mer jag börjar återupptäcka vardagen). Missförstå mig rätt, jag älskar min vardag och mitt liv; men just nu är mitt liv hemma inte helt. En väsentlig del av mig och mitt liv, min fästman (låter inte alls gammaldags) blev kvar i Afrika. Detta faktum, skär som en kniv genom mitt redan sargade hjärta; som är så trött på avsked, trött på att längta, trött på att sakna.

Vi skall slå rekord (i tid ifrån varandra), och jag tvekar inte en sekund på att vi kommer lyckas. Jag har två helt fantastiska veckor med mig i mitt allt för tunga bagage (fick bära 3 kg skor i handbagaget pga. av detta faktum) som kommer bära mig länge, länge... Men, ett är då säkert: Underbart är kort, alldeles för kort!

(Bilder kommer, jag lovar, det står bara inte högst upp på att göra listan)