Baksidan av att vara stark, är att man sällan (läs:aldrig) vill erkänna sig svag, eller se sina begränsningar och svagheter. Alla cyklar inte 9 mil gråtandes av smärta, bara för att inte misslyckas. Men, jag gör det. Det är inte bara psykisk styrka, utan naturligtvis även fysisk. Och jag är stark - jag får ofta höra att jag är stark, för att vara tjej, eller stark för att vara liten o.s.v. Men jag har en svaghet; min rygg. Någonstans när Gud skapade mig missade han att ge ryggen samma monsterstyrka som resten av Johanna fick; vilket resulterar att jag får ont; ofta, mer eller mindre mycket i princip hela tiden... För några veckor sedan besökte jag en massör som frågade hur länge jag haft ont och ärlig som jag är svarade jag; så länge jag kan minnas mest hela tiden.
Och denna svaghet har fått mig att börja resonera kring vad jag kan göra för att förbättra situationen, så nu försöker jag lägga om min träning lite och lägga till en del yoga och annat liktydigt; för att se om det kan hjälpa. Problemet är bara att när man utövar yoga skall man vara vig, graciös och rörlig. Jag är ovig, klumpig som en elefant och stel som en vandrande pinne. För ett tag sedan var jag på ett morgonpass där vi endast var 4 utövare; en överrörlig yogainstruktör (tänk:ormmänniska), en medelålders man med yoga-andning och egen matta, en höggravid kvinna och så jag. Och jag var, med råga, den mest oviga; tufft att erkänna, men så svag är "världens starkaste"...
2011-09-25
2011-09-22
Att göra någonting på riktigt...
Mitt liv snurrar som vanligt på i 120, utan minsta vilopaus (inte helt sant, men så känns det) och ibland vill jag bara stoppa jorden från att fortsätta runt - för jag hinner ju aldrig med.
Under början av vår utbildning, och som en genomgående röd tråd, tjatas det om att man skall stanna upp och reflektera. Reflektera över vad som hände, vad jag kände, vad jag lärde... Och innerst inne vet jag att det är klokt, men när skall jag hinna det, när jag inte ens hinner med livet från första början. Om någon har en lösning på problemet, så är jag öppen för förslag.
Något som jag återkommande funderat och reflekterat över i många år är livets stora fråga (som även är favoritfrågan till alla småungar): Vad jag skall bli när jag blir stor? Och som med alla pussel som från början verkar olösbara har bitarna sakta men säkert fallit på plats. I våras, då jag trots ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor, fasade inför varje ny arbetsdag och fick tvinga mig själv upp ur sängen, enbart med hjälp av "plikten framför allt-känslan", reflekterade jag oerhört mycket över varför jag kände så.
Jag kom fram till att jag avstannat i min personliga utveckling och att jag var jättetrött på att bara öva och öva, men aldrig få göra något "på riktigt". Något av det sista min dåvarande chef sade till mig var: "men, Johanna, har du inte tänkt på att gräset kanske bara är grönare på andra sidan" och jag svarade " kanske det, men provar jag inte så får jag aldrig veta om det är så...". Och än så länge har han inte haft rätt.
På min utbildning får jag hela tiden lära mig nya saker både om mig själv och att användas i min framtida yrkesroll. Och det är så roligt. Jag studsar upp ur sängen och iväg till skolan varje morgon! Dessutom får jag göra skilland, på riktigt. En annan av mina f.d. kollegor hotade mig med orden "när du står där i ditt orange oljeställ och den kletiga oljan rinner ned längs armbågarna på dig, då du, då kommer du längta tillbaka hit" - men den här veckan, när jag gjorde just detta kände jag inget annat än glädje. Lycka över att för en gångs skull vara på helt rätt plats och göra om än lite, men ändå skillnad; för miljön och mänskligheten...
Under början av vår utbildning, och som en genomgående röd tråd, tjatas det om att man skall stanna upp och reflektera. Reflektera över vad som hände, vad jag kände, vad jag lärde... Och innerst inne vet jag att det är klokt, men när skall jag hinna det, när jag inte ens hinner med livet från första början. Om någon har en lösning på problemet, så är jag öppen för förslag.
Något som jag återkommande funderat och reflekterat över i många år är livets stora fråga (som även är favoritfrågan till alla småungar): Vad jag skall bli när jag blir stor? Och som med alla pussel som från början verkar olösbara har bitarna sakta men säkert fallit på plats. I våras, då jag trots ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor, fasade inför varje ny arbetsdag och fick tvinga mig själv upp ur sängen, enbart med hjälp av "plikten framför allt-känslan", reflekterade jag oerhört mycket över varför jag kände så.
Jag kom fram till att jag avstannat i min personliga utveckling och att jag var jättetrött på att bara öva och öva, men aldrig få göra något "på riktigt". Något av det sista min dåvarande chef sade till mig var: "men, Johanna, har du inte tänkt på att gräset kanske bara är grönare på andra sidan" och jag svarade " kanske det, men provar jag inte så får jag aldrig veta om det är så...". Och än så länge har han inte haft rätt.
På min utbildning får jag hela tiden lära mig nya saker både om mig själv och att användas i min framtida yrkesroll. Och det är så roligt. Jag studsar upp ur sängen och iväg till skolan varje morgon! Dessutom får jag göra skilland, på riktigt. En annan av mina f.d. kollegor hotade mig med orden "när du står där i ditt orange oljeställ och den kletiga oljan rinner ned längs armbågarna på dig, då du, då kommer du längta tillbaka hit" - men den här veckan, när jag gjorde just detta kände jag inget annat än glädje. Lycka över att för en gångs skull vara på helt rätt plats och göra om än lite, men ändå skillnad; för miljön och mänskligheten...
2011-08-29
Nystart i ny stad...
Karlskrona, denna öarnas stad, har blivit min nya hemstad åtminstone för det nästkommande året. Mot all förmodan, och mitt eget bättre vetande, har jag kommit att älska staden; att man hamnar vid vattnet vart man än går och att de serverar världens största glasar på torget (vem älskar inte glass i stora lass?). Jag har t.o.m. kunnat ha överseende med att det blåser jättemycket nästan jämt, att någon storbystad kvinna strör underkläder utanför min trappuppgång och att i princip ingenting är öppet på söndagar...
Så under första utbildningsveckan blev jag nedryckt på jorden då staden först omnämndes som en "vindpinad avkrok" för att bara någon timma senare kallas för en "gudsförgäten håla" (av någon som bor i byn Ronneby, 3 mil inåt landet?).
Men för en gångs skull tänker jag gå på min egen magkänsla; och tycka om den vindpinade hålan, bara för att det känns bra.
Så under första utbildningsveckan blev jag nedryckt på jorden då staden först omnämndes som en "vindpinad avkrok" för att bara någon timma senare kallas för en "gudsförgäten håla" (av någon som bor i byn Ronneby, 3 mil inåt landet?).
Men för en gångs skull tänker jag gå på min egen magkänsla; och tycka om den vindpinade hålan, bara för att det känns bra.
2011-08-27
Ambitionen att ta sig igenom...
Ny höst, nya utmaningar. Visst känns det alltid lite så; som om hösten är en nystart. Många skulle nog påstå att nyåret är den stund på året som är bäst lämpad för nystarter, men i ärlighetens namn, vem har hållit ett nyårslöfte mer än sisådär 3 veckor?
Däremot, när mörkret smyger sig på tidigare om kvällen, de ljumma sommarvindarna byts ut mot friskare höstvindar och bladen så smått börjar skifta färg, då börjar min inspiration och ambition att spira. Då börjar nya utmaningar, nya utbildningar, nya projekt och nya idéer föds..
Denna höst bjuder för min del på mängder av nya utmaningar; ett nytt hem i kuststaden Karlskrona, en otroligt efterlängtad Kustbevakningsutbildning, ett Lidingölopp (som förhoppningsvis blir avslutningen på min svenska klassiker) och en ny ambitionsnivå. Jag har rannsakat mig själv och insett att min tidigare ambition att alltid göra mitt yttersta i allt i mitt liv; är knäckande. Skall du satsa allt, då måste du satsa på en enda sak, till 120%. Och jag har försökt, men i de flesta fall blir det bara halvdana satsningar, där jag tillsist pga. dumdristig envishet plågar mig själv igenom sömnlösa nätter för att lyckas med min övermänskliga ambition. Så, nu är min ambition att ta mig igenom, med äran i behåll, med en brinnande vilja och ett brinnande intresse; men utan utbrändhet.
Vis av erfarenhet (vid 23 års ålder?) vet jag att jag sagt såhär ett antal tillfällen tidigare, t.ex. vid diverse klassikerlopp, men när jag väl sitter på cykeln så hittar jag inte bromsen, men då får man väl rycka på axlarna och hoppas på bättre lycka nästa gång. En ambition är ju just det; en målsättning, varken mer eller mindre.
Min amibiton är att ta mig igenom denna höst och njuta av varje sekund längs vägen!
Däremot, när mörkret smyger sig på tidigare om kvällen, de ljumma sommarvindarna byts ut mot friskare höstvindar och bladen så smått börjar skifta färg, då börjar min inspiration och ambition att spira. Då börjar nya utmaningar, nya utbildningar, nya projekt och nya idéer föds..
Denna höst bjuder för min del på mängder av nya utmaningar; ett nytt hem i kuststaden Karlskrona, en otroligt efterlängtad Kustbevakningsutbildning, ett Lidingölopp (som förhoppningsvis blir avslutningen på min svenska klassiker) och en ny ambitionsnivå. Jag har rannsakat mig själv och insett att min tidigare ambition att alltid göra mitt yttersta i allt i mitt liv; är knäckande. Skall du satsa allt, då måste du satsa på en enda sak, till 120%. Och jag har försökt, men i de flesta fall blir det bara halvdana satsningar, där jag tillsist pga. dumdristig envishet plågar mig själv igenom sömnlösa nätter för att lyckas med min övermänskliga ambition. Så, nu är min ambition att ta mig igenom, med äran i behåll, med en brinnande vilja och ett brinnande intresse; men utan utbrändhet.
Vis av erfarenhet (vid 23 års ålder?) vet jag att jag sagt såhär ett antal tillfällen tidigare, t.ex. vid diverse klassikerlopp, men när jag väl sitter på cykeln så hittar jag inte bromsen, men då får man väl rycka på axlarna och hoppas på bättre lycka nästa gång. En ambition är ju just det; en målsättning, varken mer eller mindre.
Min amibiton är att ta mig igenom denna höst och njuta av varje sekund längs vägen!
2011-08-17
Om att grunda på Landvetter...
Tiden då jag betraktade mig själv som en riktig äventyrare är för länge sedan förbi. Seglingar över Atlanten i stormvindar, skumpiga bussfärder längs Botswanas obefintliga vägar och timmar på tunisika lokaltåg är ett minne blott. Min syster och hennes kära Martin håller fortfarande fanan högt, med sin makalösa Sydamerikaresa nu i somras (läs gärna deras spännande blogg). Själv kan jag nästan bli lite trött på alla som menar att de är SÅ MYCKET mer genuina resenärer än alla andra. Läste en grym krönika i Vagabond om just detta fenomen i somras, att folk går så långt och snålar så mycket på resande fot, så att det tillsist inte njuter eller faktiskt upplever någonting (annat än likartade och billig öl på supersunkiga hostels).
Nåväl, jag gjorde revolt, medgav att jag gillar att äta och dricka gott, egentligen mest vill hänga på stranden och inte har något emot att åka på arrangerade utflykter. Sagt och gjort, så bokade jag och Jonathan en äkta charterresa. Efter lite strul med pass på ambassader, internationella id-kort och samtal till Island (lång historia) kom vi iväg på vår solsemester. Jag hade maxat mina 15 kilo + 5 i handbagage (+en extra digitalkamera) och tryckt ned alla snygga kläder och skor jag ville, samt mängder av pocketböcker..
Så, sådär halv sex på morgonen på flygplatsen upptäcker jag något - trots att jag förfallit, är jag lååångt ifrån en äkta charterturist. Vi köpte en hutlöst dyr smörgås och det obligatoriska morgonkaffet (så att även jag vaknade till liv) och började nyfiket kika oss omkring. Nästan ALLA runt omkring oss drack alkohol (utom stressade småbarnsföräldrar), i mängder, innan 06.00 på morgonen. Själv kan jag inte ens få i mig marmelad på smörgåsen vid den tidpunkten och här såg vi exempel på gubbar och ungdomar (i vår ålder) som sippade rosé, klunkade sprit och hinkade bärs. Det normala var alltså inte att dricka kaffe på morgonen utan att svepa en 4:a och en öl :) med motiveringen "Lika bra att grunda på Landvetter..."
Sådär härligt charterslussade hamnade vi till sist på vårt bedårande kalabresiska hotell Ruralia, långt upp i bergen med havsutsikt och liten pool. Långt ifrån all-inclusive hotell, supande svenska semesterfirare och barnfamiljer. Muminklubben i all ära, och en dag kommer jag nog tacka Gud för att den möjligheten finns, men den höjer inte direkt min semester.
Italienska sydkusten bjöd på fantastiskt soligt väder, uppfriskande bad, dramatisk natur med klippor som liksom nästan ramlade över kanten mot stränderna långt nedanför och mysiga gränder med småförfallna hus... Och vi hade semester; åt italiensk glass varje dag (det måste man när man är i Italien kom vi fram till), drack vin, åt pizza, pasta, tiramisu och drack små starka espressos. Och vi njöt i fulla drag av att bara ha en hederlig solsemester; kravlöst och lagom chartrigt, åtminstone för oss...
So long, next stop Karlskrona!
Nåväl, jag gjorde revolt, medgav att jag gillar att äta och dricka gott, egentligen mest vill hänga på stranden och inte har något emot att åka på arrangerade utflykter. Sagt och gjort, så bokade jag och Jonathan en äkta charterresa. Efter lite strul med pass på ambassader, internationella id-kort och samtal till Island (lång historia) kom vi iväg på vår solsemester. Jag hade maxat mina 15 kilo + 5 i handbagage (+en extra digitalkamera) och tryckt ned alla snygga kläder och skor jag ville, samt mängder av pocketböcker..
Så, sådär halv sex på morgonen på flygplatsen upptäcker jag något - trots att jag förfallit, är jag lååångt ifrån en äkta charterturist. Vi köpte en hutlöst dyr smörgås och det obligatoriska morgonkaffet (så att även jag vaknade till liv) och började nyfiket kika oss omkring. Nästan ALLA runt omkring oss drack alkohol (utom stressade småbarnsföräldrar), i mängder, innan 06.00 på morgonen. Själv kan jag inte ens få i mig marmelad på smörgåsen vid den tidpunkten och här såg vi exempel på gubbar och ungdomar (i vår ålder) som sippade rosé, klunkade sprit och hinkade bärs. Det normala var alltså inte att dricka kaffe på morgonen utan att svepa en 4:a och en öl :) med motiveringen "Lika bra att grunda på Landvetter..."
Sådär härligt charterslussade hamnade vi till sist på vårt bedårande kalabresiska hotell Ruralia, långt upp i bergen med havsutsikt och liten pool. Långt ifrån all-inclusive hotell, supande svenska semesterfirare och barnfamiljer. Muminklubben i all ära, och en dag kommer jag nog tacka Gud för att den möjligheten finns, men den höjer inte direkt min semester.
Italienska sydkusten bjöd på fantastiskt soligt väder, uppfriskande bad, dramatisk natur med klippor som liksom nästan ramlade över kanten mot stränderna långt nedanför och mysiga gränder med småförfallna hus... Och vi hade semester; åt italiensk glass varje dag (det måste man när man är i Italien kom vi fram till), drack vin, åt pizza, pasta, tiramisu och drack små starka espressos. Och vi njöt i fulla drag av att bara ha en hederlig solsemester; kravlöst och lagom chartrigt, åtminstone för oss...
So long, next stop Karlskrona!
Subscribe to:
Posts (Atom)