Vårkänslor och oanad köplust...

Så har äntligen, äntligen snön försvunnit sin kos - åtminstone i Gbg:s trakten. Dock har jag tillbringat i princip lika mycket tid i Stockholm sista veckorna, på diverse jobbrelaterade aktiviteter - och där ligger snön kvar i stugknutarna. Trots allt har känslan infunnit sig, och med den viljan att förnya sig (som märkligt nog dyker upp varje år vid ungefär samma tidpunkt?!) Första och viktigaste projektet; som jag pga. av dess svåra karaktär sparade till sist, var projektet ny cykel. Min gamla trotjänare; Batavusen, har gjort sitt och sade upp sig efter en tuff terrängcykling förra hösten. Numera skramlar den som Långbens husvagn på julafton och har mycket intermittent fungerande växlar. Idag, lyckades jag dock ta mig till cykelaffären och efter sådär 100 varv på diverse modeller runt parkeringen fastnade jag för en fantastisk ny bekantskap. Det blev en otroligt läcker hybrid (dvs. någon typ av mer robust cykel med lite landsvägskänsla) som gav mig "må-bra-känslor" i hela kroppen. Så om någon vecka när mitt exemplar är levererat och ihopmonterat så kommer "Lila-faran" göra gatorna osäkra (det kan ju ta lite tid att vänja sig vid 24 växlar och handbromsar..) Projekt nr 2 var att hitta en ny doft; vilket inte är det lättaste. Det visade sig nämligen i julas att jag och Jonathans kära mor har haft exakt samma parfymer över tiden (inte så gott betyg till mig kanske, när "Svärmor" har använt mina favoritparfymer sedan jag föddes ungefär). Det svåra är ju att jag har kommit att älska parfymerna jag använt sedan tidigare, de har känts som "mina". Men, när man är 23 får man väl vara beredd att ändra sig. Så, nu har jag funnit den (efter många månaders klurande), Calvin Kleins Euphoria. Lyssna på den här beskrivningen: "en elegant, exklusiv och orientalisk doft som ställer exotiska frukter, förföriska blommor och fylligt gräddiga noter i kontrast mot varandra!" - Låter ju som jag i ett nötskal. Och nåde den som snor min nya doft.. Och så till det årliga ångest-valet - ny bikini! Som av en slump ramlade jag på årets godbit, i år blir det en polkagris-Johanna på västkustklipporna :) Oj, oj, oj - nu har det blivit en wannabe-modeblogg av webbplatsen där jag samlar mina tankar; det trodde jag alddrig. Men, då kan jag ju passa på att ställa frågan som är (eller borde vara på allas läppar) kommer det komma en kortärmad och kortbent Onepiece till sommaren??

Bobby Dog

Fick precis det charmigaste erbjudandet någonsin.

Farmor ville att jag, Mamma, Pappa och hon skulle gå på Bob Hund på Trädgår'n på Pappas 53:e födelsedag. Äta lite gott och sedan njuta av konserten... Att Farmor inte har den blekaste aning om att Bob Hund är skånsk alternativrock som man lär sig lyssna på när man är ung, kär och dum framgår ju med all tydlighet för alla som någonsin hört något av Bob Hund.

Mina kära föräldrar, kände sig lite tveksamma och provlyssnade på två halva låtar igår och kom lite sjöraskt på att det här med Bobby Dog inte var något för dem, som Mamma uttryckte det: "Jag hade hört nog för resten av livet".

Men att vilja gå på Bob Hund med sitt barnbarn, det är nog den ultimata kärleksförklaringen från en Farmor!

Gustav Vasa och jag!

Så, 18 månader efter att jag bestämde mig för att följa regenten Gustav Vasa och åka skidor 9 mil från Sälen till Mora blev det av. I mellantiden hann jag med en dubbelsidig lunginflammation och massa tårar över att min första anmälan rann ut i sanden... Men inget smakar så sött som revansch. Och jag har blivit en mycket bättre skidåkare sedan sist; 50 mil i benen gjorde skillnaden mellan fall var 5:e kilometer och fall var 5:e mil.

Så måndagen innan det stora loppet ställde jag upp i Försvarsmaktsvasan; solen strålade och vi hade vallat för tio grader varmare än vad vädergudarna bjöd på. Men det var jättevackert, blåbärssoppan var lagom tempererad och första tre milen var jag oförskämt pigg... När backarna började smög tröttheten sig på, men segheten övervann tröttheten. Fram tills det var 25 kilometer kvar. Då var det bara "pannben" som gällde. (Förklaring för Icke-militärer: psyke) Jag tog loppet stavtag för stavtag, kilometer för kilometer och tog mig i mål på en kanontid; drygt 90 minuter snabbare än vad jag vågat hoppas på i min vildaste fantasti. 7:21:47 stakade jag över mållinjen på, vilket var nästan 20 minuter snabbare än sambons tid från förra året, och 40 minuter snabbare än min vältränade manliga militär-kollega på grannplutonen (de som går långt och bär tungt). Snacka om att jag är en stolt liten seg tjej nu!!

Och icke att förglömma blev jag ju lokalkändis i Dalarna. När jag kom till Oxberg och hade sådär 28 km kvar, precis när jag tryckt munnen full med russin (suveräna hamsterkinder) kom en SVT-reporter och tryckte upp en mick i ansiktet på mig. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte fick spruta ned henne och kameramannen med russinspott för det skulle ju bli you tube nästa. Så under mina tio sekunder av "Fame" lyckas jag snörvla rejält, dra ett dåligt skämt och skratta åt mig själv. Ocool, känd i Dalanra men en "riktig" vasaloppsvinnare, det är vad jag är!

Ombytta roller

För tre veckor sedan befann vi oss i ett 30-gradigt Djibouti, men på min tjänsteplats i SLC hade vi ljumma 18 grader (vilket vi har haft i princip Missionen igenom).

Nu är det ombytta roller. Kylaggregatet har lagt av samtidigt som vi sänkt utomhustemperaturen med ett par grader om dagen, dagligen.

Resultatet? Här sitter jag i tropisk värme och svettas lite gött, medan snöflingorna faller tungt ute. Det både känns och är absurt.

Nästan lika absurt som att vi kommer hem om ungefär 2 dygn 13 h och 43 min, efter att ha varit hemifrån i omkring 108 dygn... Lycka!

Adventstid...

Igår när jag kom upp strax efter 03.30 för min morgonsmörgås innan vakten, möttes jag av en nedsläckt mäss med tända adventsljusstakar. Hade helt glömt bort att det var första advent, så det kom som en glad överraskning...

Och dagen fortsatte i samma mysiga stil; med allemans pepparkaksbak efter lunch (för min del åts det mer pepparkaksdeg än vad det blev färdiga kakor) och lussebulle och glögg framåt kvällen. Och så höll vår pastor ett adventskorum innan läggdags.

Ännu en gång slås jag av hur lite som krävs för att skapa den där speciella stämningen. Trots att man är långt bort från snö, nära och kära och civilisation, mitt ute på öppet hav, så har nedräkningen ändå börjat och julkänslan kommit där någonstans i magtrakten.