Gustav Vasa och jag!

Så, 18 månader efter att jag bestämde mig för att följa regenten Gustav Vasa och åka skidor 9 mil från Sälen till Mora blev det av. I mellantiden hann jag med en dubbelsidig lunginflammation och massa tårar över att min första anmälan rann ut i sanden... Men inget smakar så sött som revansch. Och jag har blivit en mycket bättre skidåkare sedan sist; 50 mil i benen gjorde skillnaden mellan fall var 5:e kilometer och fall var 5:e mil.

Så måndagen innan det stora loppet ställde jag upp i Försvarsmaktsvasan; solen strålade och vi hade vallat för tio grader varmare än vad vädergudarna bjöd på. Men det var jättevackert, blåbärssoppan var lagom tempererad och första tre milen var jag oförskämt pigg... När backarna började smög tröttheten sig på, men segheten övervann tröttheten. Fram tills det var 25 kilometer kvar. Då var det bara "pannben" som gällde. (Förklaring för Icke-militärer: psyke) Jag tog loppet stavtag för stavtag, kilometer för kilometer och tog mig i mål på en kanontid; drygt 90 minuter snabbare än vad jag vågat hoppas på i min vildaste fantasti. 7:21:47 stakade jag över mållinjen på, vilket var nästan 20 minuter snabbare än sambons tid från förra året, och 40 minuter snabbare än min vältränade manliga militär-kollega på grannplutonen (de som går långt och bär tungt). Snacka om att jag är en stolt liten seg tjej nu!!

Och icke att förglömma blev jag ju lokalkändis i Dalarna. När jag kom till Oxberg och hade sådär 28 km kvar, precis när jag tryckt munnen full med russin (suveräna hamsterkinder) kom en SVT-reporter och tryckte upp en mick i ansiktet på mig. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte fick spruta ned henne och kameramannen med russinspott för det skulle ju bli you tube nästa. Så under mina tio sekunder av "Fame" lyckas jag snörvla rejält, dra ett dåligt skämt och skratta åt mig själv. Ocool, känd i Dalanra men en "riktig" vasaloppsvinnare, det är vad jag är!

Ombytta roller

För tre veckor sedan befann vi oss i ett 30-gradigt Djibouti, men på min tjänsteplats i SLC hade vi ljumma 18 grader (vilket vi har haft i princip Missionen igenom).

Nu är det ombytta roller. Kylaggregatet har lagt av samtidigt som vi sänkt utomhustemperaturen med ett par grader om dagen, dagligen.

Resultatet? Här sitter jag i tropisk värme och svettas lite gött, medan snöflingorna faller tungt ute. Det både känns och är absurt.

Nästan lika absurt som att vi kommer hem om ungefär 2 dygn 13 h och 43 min, efter att ha varit hemifrån i omkring 108 dygn... Lycka!

Adventstid...

Igår när jag kom upp strax efter 03.30 för min morgonsmörgås innan vakten, möttes jag av en nedsläckt mäss med tända adventsljusstakar. Hade helt glömt bort att det var första advent, så det kom som en glad överraskning...

Och dagen fortsatte i samma mysiga stil; med allemans pepparkaksbak efter lunch (för min del åts det mer pepparkaksdeg än vad det blev färdiga kakor) och lussebulle och glögg framåt kvällen. Och så höll vår pastor ett adventskorum innan läggdags.

Ännu en gång slås jag av hur lite som krävs för att skapa den där speciella stämningen. Trots att man är långt bort från snö, nära och kära och civilisation, mitt ute på öppet hav, så har nedräkningen ändå börjat och julkänslan kommit där någonstans i magtrakten.

Viva Italia

Så, äntligen kom vi åter till Västvärlden, närmare bestämt till det italienska Sicilien. Ingen ombord var nog införstådd med hur fantastiskt skönt det skulle kännas. Att få gå på en riktig kullerstensgata, sätta sig och ta en kaffe på ett vanligt fik eller höstshoppa i en västerländsk modebutik. Till och med jag, som ändå är en av de få som inte totaltröttnat på och dömt ut Afrika för all framtid, kunde inte annat än instämma med övriga att det var fantastiskt att återse Europa. Hälften sprang till Mc Donalds direkt efter permissionen, själv passade jag på att avnjuta italiens eget kulinariska kök med pasta, pizza och amarone-vin.

Nu är vi åter till sjöss och kämpar oss igenom de sista två veckornas transit hem. Det märks hur otrolig svårt det är att hålla fokus när man är så nära målet. Krämpor och trötthet märks på ett helt annat sätt bland besättningen nu, än vad det gjorde när vi hade skarp verksamhet i Adenviken. Min teori är att all ackumulerad anspänning och trötthet släpper nu när vi fysiskt är på väg hem och mentalt i princip redan är hemma.

Satt och bläddrare igenom gamla foton och hittade en underbar gammal bild som sammanfattar hur jag känner mig nu och vad jag längtar efter till jul när jag kommer hem...

9 dagar kvar, och jag längtar.

"Sverige, Sverige älskade vän..."

Vi är i chock ombord HMS Carlskrona! På bara några dagar har vi:
...förflyttat oss från Afrika till Europa (via Suezkanalen).
...gått från drygt 30 grader varmt till knappa 20 grader.
...gått från att vara operativa i en EU-insats till att vara på transit mot Sverige.
...gått från shorts och t-shirt till fodrade byxor och värmetröja.
...gått från plattvatten till skön sjögång.

Det går nog närmast att jämställa med när första snön för året faller i Göteborg, vilket alltid kommer som en chock och lamslår hela samhället.

Men, när chocken lagt sig, så älskar jag det... Att få ha en tunn långtröja när jag promenerar på ett stormigt hav, att dricka thé och äta ostkaka till em-fika och att krypa upp i bingen med tjocktröja och en god bok. Men mest av allt älskar jag det nog för att det vittnar om att vi äntligen är på väg hem till vårt älskade Sverige.