TIA

Begreppet TIA kanske måste förklaras för somliga som inte varit en längre tid på den afrikanska kontinenten (för andra bör det vara en självklarhet). Det handlar om att provianten du beställt plötsligt inte kommer för planet vart inställt eller att busschauffören inte dyker upp på utsatt tid och plats, om han ens dyker upp. Det kan också handla om att lotsen, som skulle kommit på utsatt tid, inte blir fem minuter sen som utlovats, utan fem timmar sen... TIA - This is Africa! Och det enda man kan göra är att rycka på axlarna och gilla läget.. Det kan liknas vid det spanska manãna, med tillägget att fokus inte hamnar på när någonting händer, utan om det någonsin kommer hända (en väsentlig skillnad).


Så, här är vi på mission i Afrika. Och äntligen har vi börjat på allvar. I förmiddags när jag hade vaknat efter nattens arbetspass tog jag mig en promenad på däck tillsammans med lemmeltåget (för vad annat kan man kalla en hög militärer som går runt, runt på däck i gassande sol när termometern visar bra över 30). Vilken njutning att återigen bara se hav så långt ögat kan skåda; för mig är det frihet...

All day & night long...

Sista dagarna har varit mycket mycket intensiva... Det känns som att man är igång och jobbar konstant; även fast det nog inte är sanningen om man rannsakar sig själv (men det är ju lite skillnad att jobba långa dagar och nätter 7 dagar/vecka..). Hela gänget som skall arbeta ombord är tillbaka efter sin ledighet så nu skall vi övas och svetsas samman så att vi kan lösa vår skarpa uppgift under hösten. Senaste dagarna har jag inte hunnit med att sakna er därhemma ens.

Skall jag vara helt ärlig var det jättejobbigt med "nykomlingarna"; vi hade ju hunnit bli ett sammansvetsat gäng under de veckor vi varit ombord och plötsligt kom kanske ett 70-tal nya; som i själva verket är de som är erfarna. Lite "Vi mot Dem"-känsla infann sig första dygnet. Jag var egentligen bara glad över att min jobbarkompis Kim kom ned, för honom har jag saknat lite... Men nu har det luckrats upp och börjar kännas bra igen.

Dessutom har jag flyttat två gånger; först hamnade jag i en liten hytt tillsammans med 3 kockar, men det var ganska olämpligt med tanke på att jag inte alls jobbade samma tider som dem. Lagom till att jag hade packat in mig, bäddat och satt upp foton och kusinteckningar vid bingen var det dags att flytta igen. Nu bor jag långt för ut; så det gungar och lever en del (kan nog bli en del sjösjuka innan vi når Sverige) men jag bor i en större hytt med två kanonkillar på samma vakt. Kunde inte varit bättre!

/Johanna ;)

En helt vanlig ovanlig fredag...

Igår morse, strax efter att det ljusnat och jag precis hade gått av mitt pass kollade jag som vanligt mailen och facebook innan det var dags att krypa till kojs för "nattsömnen"... Min kära vän Julia hade precis skrivit: "En av alla fina saker med att vara student är att gå och lägga sig när andra människor vaknar och går till jobbet en fredagsmorgon...!" Och då kände jag att det passade såväl in på min situation här - om man byter ut student mot militär förstås... Ett helt vanligt - alldeles ovanligt jobb.

Innan jag lämnade Sverige fick jag generellt sett samma frågor från alla, när "nyhetschocken" hade lagt sig:
1. Men, vad säger Jonathan?? Svar: Fråga honom (men till mig har han sagt att han vill att jag skall åka, eftersom)han vet att det är vad jag vill)
2. Är det inte farligt?? Svar: Nja, kanske inte helt ofarligt, men det går omöjligt att jämföra med Afghanistan.
3. Varför? (läs: Hur kan du med??) Svar: För att jag äntligen får använda de kunskaper och färdigheter jag har samlat på mig på riktigt. Att få möjligheten att arbeta skarpt och kanske åstadkomma en skillnad; att faktiskt förbättra världen en liten smula.

Missförstå mig rätt. Jag har inte åkt ifrån någonting därhemma; jag älskar mitt liv och de människor jag har i min närhet där. Men, ända sedan barnsben finns det ett sug som jag inte kan ignorera. Suget till havet, suget efter att gå min egen väg, suget efter utmaningar och erfarenheter, suget efter att upptäcka nya platser... Och än så länge kan jag inte stanna hemma och se möjligheterna gå mig förbi; kanske kommer jag aldrig kunna det. Jag har inte åkt från någoning, jag har tvingats lämna saker jag värderar högt för att åka till någonting.

Och visst finns det någon form av onormal normalitet ombord; dagen till ära var det fredagsmys. För oss innebar det chokladbollssmet och thé samt några avsnitt av Solsidan innan läggdags...

/Johanna

P.s. Då och då lägger Försvarsmakten ut oficiella nyheter, med den information som de kan gå ut med om vår verksamhet ombord, varsågoda och läs: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Eunavfor--Somalia/Nyheter/ D.s.

Riksdagsval ombord

Livet ombord rullar på...

Vi lever i en otroligt begränsad värld, där kontakten med omvärlden stundtals blir mycket liten. Detta gör att det blir extra spännande när något utöver det vanliga händer. Idag serverades det kanelbulle till fikat, vilket kunde blivit dagens happening, om det inte vore för finbesöket från svenska ambassaden och Riksdagsvalet som arrangerades ombord. Med tanke på ovan nämnda är det inte så konstigt att 97% röstade (34 av 35), men trots allt är det imponerande.

Redan efter några timmar hade det publicerats en blänkare om detta på DN:s hemsida:(http://www.dn.se/nyheter/valet2010/97-procent-har-rostat-pa-carlskrona-1.1160181). Det fascinerande var att intresset därhemma över denna begivenhet var enormt mycket större än ombord. Ett femtiotal personer har valt att kommentera artikeln, många med spekulationer om vad vi ombord röstat på (SD är ständigt återkommande förslag). Jag är fascinerad; hur orkar och hinner dem? Själv hinner jag knappt få in några timmars sömn på dygnets 24h. Det enda fyndiga var bloggkommentaren om huruvida vi röstat på Piratpartiet?! Om så var fallet får vi aldrig veta, men spekulera kan man ju alltid...

1 week done 15 to go...

"Tiden går fort då man har roligt!" - eller då man har mycket att göra... I vårt fall är det snarare det senare som spelar in, men självklart har vi roligt emellanåt.

Första dagarna präglades av kaos - otroligt mycket nytt, mängder av intryck och lärdomar. Det snurrade rejält i skallen efter ett tag och jag började så smått tvivla på min egen kapacitet. Kanhända är jag en storlek för liten för uppgiften?!

Nu har det gått någon vecka och det mesta har klarnat. Jag hittar i stort på fartyget, har kommit in i stående rutiner och skapat mina egna. Rutiner låter torrt och tråkigt, men när man som vi, är långt borta från nära och kära, blir det en livlina. Morgonpromenader på däck, ett kort telefonsamtal hem innan man går och lägger sig - det är de små sakerna som blir viktiga, som blir tryggheten i tumultet.

Dessutom har jag fått komma av fartyget ett par gånger. Först fick vi möjlighet att åka iväg till den franska basen och springa innan frukost. Jag avverkade 7,1 km i 35 gradig-värme och var väl värd min frukost efteråt. Bäst av allt var dock igår då mitt vaktkvarter fick hela eftermiddagen och kvällen ledigt. Vi åkte till Djiboutis finaste hotell, betalade några hundralappar för att få tillgång till poolområdet där vi solade och badade. Det var fantastiskt skönt!! Innan läggdags kollade vi på Black Hawk Down och jag är väldigt tacksam över att jag befinner mig på en Utlandsmission till sjöss utanför Somalia och inte landgrupperad i Mogadishu...

Imorse vaknade jag som en ny människa, utvilad efter 8 h sömn - för första gången sedan vi kom ombord!!