Tunisien

Sverige på vintern är kallt och mörkt...

Bästa medicinen; att åka till varmare breddgrader. Jag lyckades med lite tur och tack vare en fantastisk kollega som tog lite jour för mig, få till en sådan.

Tillsammans med en av mina bästa vänner Annelie och hennes Viktor åkte vi på nyårsdagen. Och så skönt, att landa i vårvärme; trots att det var mitt i natten... En vecka utan minsta tanke på varken mössa och vantar eller is och snö.

Tunisien bjöd på ett 5-stjärnigt hotell (där stjärnorna kan diskuteras med tanke på utr. kvalitet). Som svensk anser man kanske inte att trasiga tennis-rack, otrevlig receptionspersonal och ett gym med sönderrostade, eltejpade maskiner, hör hemma. Men, vi klagade inte!

Mycket lugn och ro; god mat, glass och långa strandpromenader. Dessutom gjorde jag och Jonathan en utflykt till Sahara, där vi red på dromedarer (som uppenbarligen inte gillade oss; min dreglade ner Jonathan och en annan sparkade till mig). Vi unnade oss också ett riktigt Hammam; där vi blev rejält ångade och renskrubbade; samt fick en underbar massage. Sista kvällen kröp vi upp i en soffa och rökte vattenpipa - vilket kändes väldigt exotiskt.

Ett är säkert - en vecka med sol och vårvärme gör underverk för både kropp och själ!

Jul, jul, strålande jul...

Det är något visst då juleljusen börjar tändas i fönstren, mössa blir ett måste då man sticker näsan utanför dörren och glöggen och pepparkakorna blir den naturliga kvällsmaten...

Men vad är det som gör det så magiskt? Inte är det då Jesusbarnet, i vårt sekulariserade samhälle. Nej, jag tror att det är hoppet; ljusen står för hopp om en ljusare framtid om en något bättre värld.

Jag älskar julen, för att det är lyckliga barndomsminnen, det är dofter som andas kärlek och närhet. Det är förväntan, överraskningar, men kanske viktigast av allt TID. Julen känns som den enda stunden på året då tiden liksom stannar - då, om någon gång, TAR man sig tid för sig själv och varandra.

Den här hösten har varit galen; jag har minskat min veckosömn med säkert 10 h, för att försöka hinna med att klämma in allt som mitt fullspäckade schema rymmer, och ändå känns det som att tiden fattas mig. Jag kan inte minnas när jag senast kröp upp i soffan med en god bok och bara läste så länge jag kände för det, eller när jag senast vaknade av mig själv och inte den ilsket skrällande mobilen...

Jag älskar ljusen för de ger mig en föraning om julen och jag längtar!! För mig förebådar de nämligen dagar med "obegränsad" tid: Tid att bara vara, Tid att bara njuta...

Sergeant - tillbaks i "grönblå" kläder

Lika plötsligt som man står arbetslös utan pengar till spårvagnsbiljett eller en kaffe på stan, kan man få ett jobb.

Kanske ingen regel, men ett underbart undantag. Med hjälp av goda kontakter (läs: "Svärfar Leif") lyckades jag luska ut att en sergeantanställning skulle bli ledig på 17. Bevakningsbåtskompaniet i Göteborg, där jag även gjorde andra halvan av min värnplikt. Jag tog mod till mig och kontaktade Kompanichefen som mottog mig med öppna armar. I och med semestertiderna blev det minst sagt snabba puckar och på knappa veckan hade jag sökt, blivit kontrollerad i alla möjliga och säkert även omöjliga register och skrivit under ett anställningskontrakt.

Så fram till nyår 2010 är det uniform som gäller; med lite mer guld på axlarna, HMS Stolt som krigare och Göteborgs garnison som hemmahamn. Och det känns så bra...

Det blir aldrig som man tänkt sig...

När skall man lära sig att inte planera allt minutiöst och bli besviken då planerna går i stöpet?? Som det kontrollfreak jag är (helt klart arv, inte miljö) skapar jag en ideal bild av min framtid och när någonting inte blir som det var tänkt rämnar lätt hela min värld. Patetiskt? Absolut, men sådan är jag...

Så, när det var dags för min och Jonathans 2-årsdag räknade jag ut att han skulle vara i Stockholm med M/S Juno och ha en ledig kväll. Perfekt tajming, eftersom vi aldrig ses då det skall firas och jag råkade vara långledig. Så jag bokade hyfsat billiga tågbiljetter och satte mig i gryningen på tåget för att möta min Käreste i vår huvudstad.

Men, lagen om alltings jävlighet gjorde naturligtvis så att Juno fick maskinhaveri - rejält sådant till på köpet! Hon tvingades söka nödhamn i sådär 12 h för att få upp maskinkunnig personal från Ö-varvet och få problemet fixat. Så jag väntade och väntade och väntade... Att strosa omkring ensam på Djurgården med en bag på axeln i två timmar känns helt ok, fem timmar börjar kännas tungt, varmt och utsatt. Prova tolv - då har det tappat all sin tjusning...

Hur slutade det då? Jo, middagen (där vi t.o.m. planerat restaurang, såklart) åt jag istället helt ensam (inte BARA vid bordet utan på HELA stället) på en restaurang vid Södertälje sluss där jag sedan hoppade på båten, någon minut i midnatt. Men, snart är det väl dags för vår 3-årsdag - och sämre kan den ju knappast bli?!

Tillbaka på Kanalen...

Vilken start?? Efter en arbetslös månad som blev till ett enda långt Sex & The City-marathon (VARNING: det är inte nyttigt, då man helt tappar verklighetsuppfattningen), var det äntligen dags för mig att återvända till mina hemmavatten - Göta Kanal!

Förra sommaren, då jag inte hade någon chans att arbeta där, saknade jag det jättemycket. Men, jag kunde inte haft en sämre start. M/S Wilhelm Tham såg ut som om den hade varit med i ett sjöslag när jag kom ombord, och under de 4 dagar jag arbetade innan avgång, hann jag åtgärda läckande maskiner och rostiga skott.

Mina första 2 resor var fruktansvärda. Jag jobbade i princip dygnet runt, sov kanske 2-4 h/natt i snitt... Maskinerna larmade, massa saker saknades ombord och somliga i personalen var både nya och olämpliga för sina tjänster. Hopplösheten lamslog mig, jag grät dagligen och funderade över att hoppa överbord ett antal gånger. Men jag överlevde, vi kom både till Stockholm och tillbaka, och jag fick sova ut (14 h per dygn är helt normalt, eller??)

En ledig vecka tillsammans med min älskling, lyx, och sedan var det dags igen. Men, vilken skillnad. I princip inga konstiga maskinrumslarm, strålande väder och glass i varenda hamn. Nu är livet på kanalen som det skall - och jag ÄLSKAR det!