Furir i grön basker

Tiden har gått och Göteborgs garnison känns nu som mitt "riktiga" hem...

Första veckorna var lite motiga - HMS Grundsund gick sönder vid första sjöresan och fick åka tillbaka till varvet. Direkt därefter blev vår Chief allvarlig sjuk och nästa veckas sjötid fick också ställas in. Då började jag fundera över vad jag gjorde här? Det är ju åka båt som jag vill...

Nåväl, en del "sjögång" har vi allt fått, vår kära kock Alf från de småländska skogarna blev skogsgrön i ansiktet direkt, men kämpar tappert på med att bereda gudomlig mat åt oss. Vi tillbringade några soliga majdagar ute på Känsö, en militärö i Södra skärgården. Det har varit en hel del tjänstegrensutbildning och jag vet inte hur många gånger jag har förbannat silvertejp och kraschad teknisk utrustning, men det börjar ordna upp sig. Dessutom har vi lagt mycket fokus på skyddstjänst; där vi övat läcktätning, brandsläckning m.m. En del löpning, lite sjölivräddning och sjömaning har vi också hunnit med.

Vi blev tilldelade den gröna baskern vid en kompaniuppställning, som ett förbandstecken och förra veckan blev jag utnämnd till furir, efter 230 dagars tjänstgöring i uniform. Och kanske viktigast av allt - jag har klarat mig igenom milen på en hyfsad tid och erövrat Tigerväggen!!

Amf 1 - "lite köttigare"

Första veckan på förbandet är avklarad - med bravur får man nog nästan tillägga.

Efter två och en halv (alldeles för sköna) lediga veckor lämnade vi Karlskrona bakom oss och blev "Amfibiesoldater" (dock inte i ordets rätta bermärkelse, tack och lov!) Flytten innebar inte bara att jag förkortade avståndet hem till nära och kära med många mil, utan också en uppsnäppning vad gäller "Örlogsmässighet" (puts&studs), fyskrav och disciplin... Tyvärr hamnade jag inte på någon bevakningsbåt, utan mitt hem det närmsta halvåret kommer vara HMS Grundsund (Amfibiekårens kanske mest bortglömda fartyg). Men man kan ju inte få allt (och hon flyter ju faktiskt)?! Besättningen på Grundsund består av 17 tappra vpl soldater; en salig blandning av kockar, signalmatroser, dieselråttor, gnistar och sytar... Därtill kommer 9 Yrkesofficerare.

Kort sagt befinner jag mig fram till MUCK (19 december) på Amf1 Gbg, Bevakningsbåtskompaniet, HMS Grundsund som LedningssystemPb. Och det känns riktigt bra!

Första veckan var ganska tuff; vi fick mängder med information om stort och smått som berör Amf 1 och vår fortsatta vpl. Vi hade några kortare löppass, lite fartygskännedom, uthämtning av uniformer och inskjutning av våra nya vapen. Tuffaste utmaningen för mig den här veckan var dock inte skjutningen... Nej, det var utan tvekan den militära hinderbanan. Massa absurt höga livsfarliga hinder som man skulle ta sig över... Jag lyckades övervinna min höjdskräck någorlunda och tog mig över de flesta hindren - (Tigerväggen väntar fortfarande på att bli erövrad av Korpral Wemminger) med blåslagna knän och armbågar som belöning...

På väg hem...

Nu har femton veckors befattningsutbildning avslutats och nästa vecka får jag för alltid(?) åka hem...
Vad har då hänt under våren? Förvånansvärt lite med tanke på mitt militärt inrutade schema.

Några höjdpunkter finns dock som kort bör nämnas:
16-17 februari - Jonathan och jag var på Smögens havsbad.
26 feburari - Vi utnämndes till korpraler.
1 mars - Utgång med plutonen i Göteborg, som blev vida omtalad.
19 mars - Efter en riktigt bra skjutning blev jag utnämnd till Skyddsvakt.
22 mars - Stort 50-års kalas för min kära fader!
26 mars - Slutprov i samband.
8-10 april - Tre dygns slutövning i samband, med minimalt med sömn och vila.
11-13 april - NVK-konferens i Enköping - ett möte för kvinnliga värnpliktiga.
14-16 april - Ledarskapsutbildning med Kapten Elliot.
19-20 april - På Sthlm:s besök för att träffa söstra mi.

Och det bästa av allt - snart kommer jag hem till allt jag älskar i Göteborg / Johanna

Radionörd

Så var man där... Man slänger sig utan minsta tvekan dagligen med ord som superheterodynmottagare, amplitudmodulering och multiplexeringsteknik. Dagligen diskuterar man paragrafer i otroligt spännande reglementen som Ra1:an, FIB:en eller ACP125 och skämten låter numera "My anaconda is wet - I'm hot" eller "Bogey goes Gobblin", vilket för oss ledsystoperatörer har ett särskilt underhållsvärde. Visst är det underbart, och värre lär det bli med tanke på att vi har tio veckors teoretisk utbildning till framför oss...

äntligen...

Efter en nästintill outhärdlig månad med sömlöshet och stor saknad, då min pojkvän var på andra sidan jorden, fick jag i fredags återse min älskade. Det var underbart, som jag saknat honom... Den senaste månaden har jag insett att jag inte är det minsta tuff, vilket jag tidigare trott, utan tvärtom extremt blödig.

Behovet av att vara nära de jag älskar har nog alltid varit väldigt stort, men inte så extremt som nu. Men ju mer någon betyder, desto svårare blir det att vara ifrån personen. Och tro mig, det blir inte lättare att vara ifrån den man älskar med tiden, snarare tvärtom.

Men nu är ordningen återställd och han är nära mig igen.
Jag älskar dig, Jonathan!