Drömresan , som varit bokad i snart ett år och bara funnits som en hägring på näthinnan var plötsligt här. Efter en minutiöst genomtänkt packning (man vet ju aldrig om allt bagage kommer med) sov vi några få timmar innan taxin tog oss till flygplatsen under ett lätt snöfall. Drygt ett halvt dygn senare landande vi i Tanzania, lyckades ta oss igenom visums-processen och blev upphämtade av våra lokala guider.
Efter en liten genomgång av vår utrustning fick vi äntligen sova. Morgonen efter vaknade vi av fågelsång och hundskall. Vi åt en rejäl frukost inför vandringen och efter lite packande av bussen och annan formalia var vi på väg mot berget, Kilimanjaro, vars topp på 5895 meter var målet för veckan.
Tillsammans med vår guide Philemon, nio bärare, en kock och en assisterande guide påbörjade vi vandringen på Machame-rutten under eftermiddagen. Vi gick genom regnskogen, på en slingrig stig, vädret var omäxlande med någon skur då och då. Vi tog oss ungefär 1000 höjdmeter, till drygt 3000 meters höjd där vi campade precis vid trädtoppsgränsen... På kvällen fick vi en trerätters middag, som Radjab, vår waiting porter serverade oss i mattältet. Vi hade ett bostadstält, ett toatält och ett sovtält. Lyxigt.
Dag 2 startade med "washi washi", dvs morgontvätt och "bed tea" dvs. en kopp thé att starta dagen med. Sedan var det frukost: hirsgröt, smörgås, ägg och frukt. Andra dagens vandring tog oss upp genom ett lite kargare, stenigare landskap, upp till 4000 meters höjd. Där pausade vi lite innan vi gick sista biten ned mot Shia cave camp, en platå vid en liten grotta där vi spenderade eftermiddagen och natten. Nu började kylan smyga på, vi åt middag med dunjacka och mössa och borstade av frosten från tältet. Även lite huvudvärk pga. höjden började komma, men det var ju väntat..
Dag 3 fortsatte vi med en ganska behaglig vandring upp till Lava tower, en kliopformation på över 4500 meters höjd där vi åt lunch för att höghöjdsanpassa. Morgonens vandring i solen var superhärlig, men dimmolnen ökade på i takt med huvudvärken och vägen ned mot kvällens camp site var tuff på många sätt. Men efter en kopp varm choklad och lite popcorn var humöret på topp igen. De första tre dagarnas vandring var fysiskt mycket mindre utmanande än vad vi föreställt oss och vi kände oss rätt fräscha.
Dag 4 började med att man tog sig upp längs Barranco Wall. En klippavsats av det brantare slaget där man fick ta hjälp av händerna på sina ställen. Jätteroligt! Efter lite fotograferande på toppen gick vi ned till nästa dal, över sista floden där det fanns vatten och sedan upp mot Bsee camp. Det var en tuff etapp som gick uppför relativt brant och vi fick pausa rätt mycket för att orka... Slitna men nöjda skrev vi in oss i boken vid Base camp. Ogästvänlig är bara förnamnry, karga vassa steniga klippformationer så långt ögat kunde nå. Och så en brant stig mot toppen.
En tidig middag, en detaljerad genomgång med våra båda guider och sedan försökte vi få några timmars sömn. Efter lite thé och kakor påbörjade vi toppbestigningen vid midnatt. Vi gick i pannlampornas sken, som ett litet lemmeltåg rörde sig vandrarna mot toppen. Varendaste underställ var på och man kände sig ungefär lika smidig som en Michelin-gubbe. Stigen ledde brant uppåt och snirklade sig fram. Det var stenigt och svårt att gå. Första timmarna gick jättebra, sedan började syrebristen över 5000 meters höjd ta ut sin rätt. Allt blev tyngre, balansen blev jättedålig och man gick som i ett töcken. Enda fokus var att andas, hålla sig på fötterna och sätta ena foten framför den andra. Man spanade uppåt mot gruppen framför och det bara fortsatte uppåt i all evighet kändes det som. Vädret var stjärnklart, knappt tio minusgrader och ingen jättestark vind.
Efter några tuffa timmar var vi lika slitna som då vi sprang maraton och vi nådde äntligen Stella point, vårt delmål. Där plattar det ut, solen var på väg upp och sista halvtimmen mot toppen var mycket behagligare. När vi nådde toppen var det som att alla känslor bara svämmade över. Tårarna rann och det var både lycka, smärta och trötthet som tumlade runt inombords. Vi fotograferade, såg oss omkring och sedan påbörjade vi vägen tillbaka, konstigt nog med lätta steg. Från Stella point till Base camp var det en tuff vandring i rejäl lutning, mestadels med rullgrus. Vi kämpade oss nedåt och när vi äntligen var framme vid tältet värkte varenda fiber i hela kroppen. Efter lite sömn, vätska och några fattiga riddare påbörjade vi färden nedåt mot trädgränsen där vi skulle sova sista natten. Rejält slitna i kroppen men vid gott mod vandrade vi sista timmarna nedåt och sov vår bästa natt under hela vistelsen på berget...
Sista dagen var ett par timmar genom skogen. Sedan fick vi våra certifikat och fick åka tillbaka till vår lodge för en välförtjänt dusch. Ett minne för livet och ett riktigt äventyr och förmodligen det högsta berg vi någonsin kommer bestiga.
